Så snurrar världen

Så är jag framme i Nippon, närmare bestäm i Shim-Matsudo.

Själva flygresan gick bra, alla plan före sin tid. Hamnade bredvid en trevlig japan, som arbetar som låtskrivare, han var precis på väg hem från en vistelse i Stockholm. Vi utbytte erfarenheter och det blev en mycket trevlig flygning med många skratt (att försöka prata japanska när man är svensk och tvärtom är inte helt lätt alltid). Vi bytte mailadresser för att fortsätta språklektionerna.

Hann till och med det tänkta tåget som skulle ta mig till stationen där min kompis som jag ska bo hos skulle möta upp mig. Sen blev det lite krångligare.

Förseningar pga någon olycka längs linjen. Som tur var satt jag bredvid en hjälpsam japansk kvinna och hennes dotter, så jag fick låna deras telefon och ringa till min vän och vi bestämde möte en ny tid utifrån förseningen. Under resans gång hade jag och japanskorna ett mycket trevligt samtal, dottern arbetade som inredningsarkitekt och hade i februari varit i Malmö i arbetet. Hon var mycket intresserad av svensk kultur och av Sverige, så det slutade med att hon fick min mailadress.

Strax innan jag klev av fick jag reda på att den tänkta anslutnignen var tillfälligt avstängd pga problem med rälsen. Så jag blev hänvisad av stationspersonalen till att åka tillbaka en station, byta till en annan linje, byta igen och åka ”bakvägen” till min tänkta destination.

Missade såklart tåg nr 3 med en halv minut och blev ännu senare. Bad då en tjej på plattformen om hjälp och fick låna hennes telefon och ringa igen och förklara min belägenhet. Delade en del av resan med henne, så det blev en trevlig färd även den här gången. Sista bytet nu då! Tåget försenat... jisses! Det finns ju inte på kartan att japanska tåg är försenade, och nu typ inställt och försenat överallt. Snacka om otur.

Kom fram ca 1 timme senare än beräknat, men framme! Kände mig rätt nöjd med att ha klarat av dessa strapatser och fått två nya vänner i Tokyo på köpet. Hoppas verkligen det funkar att hålla kontakten med åtminstone någon av dem!

Lunchen intogs på ett litet ölhak, izakaya även kallat. God, med friterad kyckling med någon typ av riven rädisa på, ris och misosoppa med svamp i separata skålar, mättande och förfärligt snabb, eftersom min vän nu hade flyttat på ett möte och började bli försenad till den nya tiden.

Har bott in mig lite i hans lilla, fina lägenhet, har fått ett helt rum för mig själv. I övrigt finns ett litet kök, en liten dusch, en liten toalett och på övervåningen hans kontor och hans sovrum. Han har nya tatamimattor däruppe, luktar fantastiskt!!!!

Vädret idag har jag inte kunnat klaga på, ii otenki desune! Solen skiner och håller mig varm i den friska blåsten. Jeans och jacka är ett måste, fingerhandskar ibland.

Har kikat runt lite i kvarteret omkring, ena halvan av området består av lite lägre bostadshus och odlingsplättar, andra halvan mer ”Tokyolikt”, med höga hus och massor av affärer och restauranger. Riktigt mysigt. När jag väl kommit till rätta ordentligt ska jag nog kunna trivas.

Känner ett starkt behov av att öva upp japanskan! Vill förstå mer av vad som händer omkring mig och kunna föra lite konversation. Så upp med böckerna och öva glosor och sedan ut och prova! Hittills har det ju fallit väl ut.

På kvällen körde jag första passet i Hombu, Someya-sensei instruerade. Blev en grundlig genomgång i Ganseki nage med henka samt grunderna i svärd, hugg (giri) och blockeringar (uke). Fantastiskt bra att börja med, nu börjar turen vända!

Denna långa och händelserika dag avslutades med miiddag med Steve på en yatkitori-restaurang. Kött grillat på de mest olika vis och de godaste shiitakesvampar jag någonsin ätit! MUMS!

Jetlaggad, trött, mätt och nöjd går jag och lägger mig för min första natt i Nippon.

På återseende!

Nu pirrar det i magen, på söndag bär det av till Japan! Två och en halv månad ska jag spendera där. Se mig omkring, njuta av körsbärsblomningen, se och göra nya saker, äta annorlunda, god, konstig och rolig mat, försöka lära mig en del japanska och träna, träna, träna.

En resa som jag tänkt göra väldigt länge och som jag emellanåt såg som en fantasi. Men så fick jag en puff i rätt riktning av en kompis en dag, när han sa "du har ju pengarna, bara ta tjänstledigt och åka". Så lätt är det ju faktiskt, när jag tänker efter.
Så nu är jag nästan på väg. Kläder utspridda över sovrumsgolvet, redo att packas ner i nya resväskan. Lägger till och plockar bort, funderar. Vad har jag glömt? Vad måste jag ta med mig och vad kan jag absolut avvara eller köpa på plats? Något jag glömt fixa här hemma innan jag åker? Säkert. Tur att det finns internet.

Här på bloggen kommer jag med jämna och ojämna mellanrum uppdatera mina förehavanden i landet i öst, så vill ni veta är ni välkomna att läsa.

Ni får ett litet smakprov från min och Eriks resa hösten -09. Den är från en buddistisk tempelträgård i Kyoto.

Mata ne! (Vi hörs).

Barceolnabilder (nov 2011) för att testa Bloggfunktionen lite.
Här är jag i Park Guell med vy över Barcelona bakom mig.

Nedan är den berömda gekkon i Park Guell, väl värt ett besök! Parken alltså

Hur tar man reda på vad man vill, sätter upp ett mål, kanske med delmål, och genomför det sedan? Hur tar man sig förbi alla fallgropar som finns. Andras tyckanden och tänkanden och förväntningar, min egen misstro, rädsla och internaliserade bild av den jag borde vara utifrån bakgrund, kön, sammanhang, religion, sexualitet mm mm?
Tror det gäller att titta långt in i sig själv och leta efter det som man mår bra av, oavsett om det stämmer överens med "hur det ska vara" eller ej. Nästa steg är att hitta sina vägar och våga vara öppen, stå ut med bakslagen och missarna. Någonstanns finns där den väg som passar.

Jag har alltid imponerats av de människor som gör det de vill och kan hålla fast vid sin linje och gör det med stolthet. Som står där raka i ryggen, med glädje i blicken och nöjda med sin strävan. Som vågar gå vidare även när det är uppförsbacke och motvind, eftersom de tror på det de gör och sin förmåga.
Jag har imponerats och avundats dem.

Så börjar jag så sakteliga inse att jag också är en av dem, numera. Jag börjar kunna formulera mina mål, vara stolt över den jag är och det jag gör och faktiskt bli allt bättre på att leta i mig själv efter vad jag vill. Livet är fullt av svåra val och alltid väljer jag ju bort något. Att hitta ett mål och ha en strävan har ett värde i sig. Att våga följa hjärtat och tro på min förmåga att komma förbi hinder är stort!
Ibland kommer jag inte hela vägen fram till det jag trodde var målet och resan i sig visar sig vara det som gav något.
Det känns tryggare i mig nu, på något vis, nu när jag vågar tro på min förmåga. Jag har bestämt mig för att den naivitet och benhårda tro på att det går att göra gott och förändra sådant som inte fungerar eller gör skada, inte är något att skämmas för. Det är den tron som driver mig framåt och som hjälper mig att växa, varje dag.

Kom inte och säg att något är omöjligt, det tror jag inte på!
- Det är bara mer eller mindre svårt.